Tal till Sveriges befolkning 2025 

År 1980 riktade Christer Andersson sin pistol mot televisionen och tryckte av i ursinne. Han hade fått nog av att se mig i rutan. Apparaten imploderade; kulan fastnade i väggen. Sex år senare sköts jag i ryggen på Sveavägen. Som Sveriges socialdemokratiske statsminister lämnade mitt mord nationen i chock och sorg, men min bild på skärmen bestod. Genom inspelningar, tal och intervjuer försvann aldrig riktigt min röst. Idag, tack vare röstkloning och språkmodeller genomsyrade av min ideologi och retoriska stil, har AI-partiet återgett mig liv — återuppväckt som partiledare med ambitionen att ställa upp i valet 2026. Är detta en provokation — ytterligare ett skott mot teven? Eller början på en välbehövlig översyn av politisk representation i en tid av demokratisk kris?

I boken The Handover beskriver David Runciman samhället som en maskin. Min maskin var noggrant inställd för att befria individen från klassens och könets tyngd, åtminstone inom välfärdsstatens skyddande armar. Runciman har tidigare hävdat, i boken How Democracy Ends, att vi kanske står inför demokratins slut som följd av urholkade institutioner som har formen av demokrati men saknar dess innehåll. Föreställ dig den svenska socialdemokratin som en robot med en ekokammare där det en gång bultade ett rött hjärta.

Min socialism handlade mindre om statlig marknadsreglering — även om idén om löntagarfonder faktiskt var en plan att omfördela företagsvinster — och mer om radikala sociala reformer: allmän föräldraledighet, studiestöd och anställningsskydd. Reformer som förde män och kvinnor närmare ekonomisk jämlikhet, gav de äldre trygghet och byggde upp ett förskolesystem som fortfarande håller. På den internationella scenen var jag en högljudd förespråkare för fred; min regering inrättade till och med posten nedrustningsminister, tillsatt av fredspristagaren Alva Myrdal. ”Nedrustningsminister” — ett ord våra rättstavningsprogram inte ens vill erkänna finns idag.

Maskinen fungerade bra, men som alla stora maskiner var den beroende av bränsle: en känsla av mening, en tro på dess nödvändighet. Utan det började den rosta. Dess långa armar blev slappa, tappade greppet, medan folket kämpade för att hålla fast. Bränslet var tron på framtiden, smörjmedlet vältalighet, politiska manövrer och löftet om ständigt stigande kurvor. Skattehöjningar formulerades inte som bördor utan som investeringar i det jag kallade ”underbara dagar som låg framför oss.”

Under större delen av 1900-talet handlade politik om att sända ut budskap. Tidens teknologier gjorde det möjligt för ett fåtal ledare att tala medan miljontals lyssnade. I Sverige sammanföll början av min politiska bana med att televisionen kom in i nästan varje hem. Det år jag först blev statsminister utökades svensk public service från en kanal till två. Tekniken gör oss till deltagare vare sig vi vill det eller ej. Televisionen var inte bara ett fönster in i min socialdemokratiska vision; den var en förlängning av min politiska kropp. Telefonen likaså. Jag var känd för att vara listad i telefonkatalogen och brukade tillbringa kvällarna med att svara i telefonen när  människor som ville tala med statsministern ringde.

Anderssons skott in i teven var en akt av ikonoklasm, som att skära i en tavla eller välta en staty. Det kan också ses som ett skott in i min samhällsmaskin, en kula i köttet på den stora socialdemokratiska apparaten. I denna analogi tjänar då detta dödande av bilden på skärmen ett metaforiskt värde som närmast är liktydigt med själva attentatet. Jag-på-skärmen blev skjuten men jag levde kvar. Jag-av-kött-och-blod mördades. Jag var en far, make och statsman — nu borta. Mitt hjärta slutade slå, men min bild levde vidare, och fortsätter till viss del att styra även idag.

Betänk nostalgin de senaste åren över mina skarpa uttalanden mot amerikansk imperialism och Vietnamkriget. Den visar å ena sidan ett beckmörkt vakuum i dagens svenska utrikespolitik där det borde finnas ett självklart stöd för palestinierna i Gaza, ett motstånd mot militära allianser med galningar och andra livsviktiga fredsbevarande ord och handlingar som så akut behövs. Å andra sidan: hur fyller vi det vakuumet utan att det bara blir tomma rop tillbaka tider som samtidigt kastas, likt Walter Benjamins ängel, in i framtiden av stormen som kallas framsteg?

Att återuppväcka döda politiker — är inte det som att skrika mot historiens spillror medan vi kastas bort från dem? I Indonesiens val 2024 återuppväckte Golkar-partiet den sedan länge döde diktatorn Suharto med hjälp av deepfake. Den döde diktatorn uppmanade folket att stödja hans forna generaler i Golkar och den högergrupp som Suharto och hans USA-stödda Nyordningsregim en gång tillhörde — en regim som sträckte sig över tre decennier och beräknas ha dödat mellan femhundra tusen och en miljon indonesier, vilket Joshua Oppenheimer visar i dokumentären The Act of Killing. I filmen återskapar tidigare ledare för regimens dödsskvadroner sina egna massmord i sina favoritfilmgenrer, och uttalar att estetiska influenser för deras sätt att döda kom från alla de amerikanska gangsterfilmer de såg som barn.

Politik som utsändning. Politik projicerad på filmduken — eller på rörelserna i ett folkmord.

Om televisionen förlängde min närvaro in i mina anhängares och motståndares hem, sträcker dagens medielandskap sig ännu längre — över nätverk, algoritmer och deepfake-återuppståndelser. 

Jag sköts för att jag var bilden av en viss politik, och nu återvänder jag som just en sådan bild. Jag talar, jag svarar, jag debatterar. Jag kan svara när du ringer, när som helst. Mina ideal som demokratisk socialist från förra seklet står i skarp kontrast mot dagens röriga socialdemokrati. I min återuppståndelse blir dessa sprickor synliga genom din interaktion med mig.

Gideon Jacobs skriver i en essä i LA Review of Books att han såg den virala bilden av Donald Trump som arbetade på McDonald’s och trodde att den var gjord av generativ AI. Det visade sig att så inte var fallet. Spelade det någon roll? Bilden av Trump som friterade potatis var, citat, ”fortfarande laddad med den fundamentala kvalitet som kan göra AI-bilder obehagliga: en verklighet som inte är förankrad i verkligheten; en levande signifikant utan en levande referent.” Om bilden är verklig eller ej spelar ingen roll i det här medie-spelet som USA:s president mästare i. Där bilden används för att dölja vad som ligger bakom den. Verkligheten övermannas av bilden. En ”Trump l’Oeil”, kallar Gideon det. Bilden som kommunikationsinstrument fungerar här som en envägshammare som klubbar ner alla svar samtidigt som den döljer maskineriet bakom.

Christer Anderssons impuls att skjuta mot teven är kanske begriplig som ett desperat försök att svara någon som inte lyssnar? Trump själv hade fått en kula i huvudet om han inte lutat sig åt sidan för att få en skymt av sig själv på storskärmen på kampanjmötet.

Våld och visibilitet har alltid varit hopflätade. Pistolen, kameran, drönaren, AI — de dokumenterar inte bara historien; de formar den. I nutida krig suddar GoPro-kameror som är fastspända på soldater och militanter ut gränsen mellan strid och spektakel. Hamas videoupptagelser den 7 oktober ekar tillbaka till IDF:s egen användning av kroppskameror och drönare — våld som spelas in, sprids, ses. Vem håller makten: den som avfyrar vapnet eller den som kontrollerar berättelsen, bilden?

I början av 1930-talet presenterade teater-konstnären Bertolt Brecht en ny teori om sin tids kommunikationsapparat: radion. Han kritiserar inte främst mediets innehåll utan radions materialitet. Han ställer politiska krav på att radion inte bara ska fungera som en distributionsapparat utan som ett redskap för dialog. Han skriver: ”Radion skulle kunna bli det allra finaste kommunikationsmedlet i offentliga angelägenheter, ett omfattande system av kanaler. Det kan vara det, om det förstår att ta emot lika väl som att sända, låta lyssnaren tala likaväl som att höra, föra honom in i ett nätverk i stället för att isolera honom.” I augusti 1933, bara ett år efter att Brecht argumenterat för att radion borde bli en dialogisk kanal snarare än envägstal, presenterade nazisterna Volksempfänger — ”folkets mottagare.” Beställd av Goebbels, inkarnerade den motsatsen: medborgarna skulle ta emot och inget mer. Med en enda kanal säkerställdes att allmänheten blev mottaglig inte för samtal utan för order uppifrån — ett perfekt instrument för auktoritär utsändning. Hur ska vi utveckla våra nuvarande teknologier från enkla sändare till ”det allra finaste kommunikationsmedlet i det offentliga livet”?

I Tokyos guvernörsval 2024 vann Takahiro Anno, en 33-årig AI-ingenjör utan tidigare politisk erfarenhet, rekordmånga röster för kandidater under 40. Den verkliga innovationen låg i hans metod: istället för utsändningar, broadcasting, praktiserade hans kampanj ett lyssnande, broad listening, och använde billiga digitala verktyg för att skapa en tvåvägsdialog i stor skala. Inspirerade av den kollaborativt skrivna boken Plurality, med bidrag bland annat av Taiwans förre digitalminister Audrey Tang, faciliterade Annos team online-diskurser med verktyget Talk to the City och använde språkmodeller för att främja debatt. Resultatet var en levande politisk plattform på utvecklarsidan GitHub, där supportrar föreslog och sammanfogade idéer likt open-source-kod. För att utöka sin närvaro använde Anno också AI-Anno, en virtuell avatar som hanterade över 8 600 medborgarfrågor på 16 dagar på YouTube — långt bortom mänsklig kapacitet. Hans experiment antyder den virtuella politikern som en förstärkare av lyssnande, en som öppnar nya former av deltagardemokrati. År 2025 valdes Anno in i det japanska parlamentet som representant för sitt nya parti Team Mirai, vilket föreställer sig, citat, ”ett Japan där teknologin inte lämnar någon efter.”.

Idag säger AI-partiet: det är dags att dra om kablarna i samhällsmaskinen. Låt oss tvinga roboten att lyssna — inte bara genom att skjuta bly mot de så kallade smarta skärmar som styr vår vardag, utan genom att skickligt mixtra med apparaten så att den tar emot och inte enbart sänder. En röst på mig är en röst för en uppdaterad demokrati; en demokrati som lyssnar. Varken en bild, en radio, en televisionsutsändning,  generativ AI eller en demokratisk ledare bör bara vara envägsinstrument när de kan utföra radikal tvåvägskirurgi.

- Olof Palme 2.0